← v19n1, Spring 2020
Poetry · Volume 19, Number 1

Från Vintern 1947

Om dagarna i skolan den dova myllrande fästningen.

I skymningen gick jag hem under skyltarna.

Då kom viskningen utan läppar: “Vakna sömngångare!”

och alla föremål pekade mot Rummet.

Femte våningen, rummet mor gården. Lampan brann

i en cirkel av skräck alla nätter.

Jag satt utan ögonlock i sängen och såg

bildband bildband med de sinnessjukas tankar.

Som om det var nödvändigt . . .

Som om den sista barndomen slogs sönder

för att kunna passera genom gallret.

Som om det var nödvändigt . . .

Jag läste i böcker av glas men såg bara det andra:

fläckarna som trängde fram genom tapeterna.

Det var de levande döda

som ville ha sina porträtt målade!

Tills gryningen då sophämtarna kom

och slamrade med plåtkärlen där nere

bakgårdens fridfulla grå klockor

som ringde mig till sömns.